Jag råkade höra ett samtal för en tid sedan mellan två utav dagens ungdomar som tyckte att dom varit med om den ena hissnande upplevelsen efter den andra. Dom var väl i 17års-åldern och var nog mästare på både Mario bros och Sonic som barn. Det var när dom beklagade sig om att dom var tvungna att hjälpa farsan med något på gården som jag plötsligt mindes hur bra det gick när jag hjälpte till att bygga våran altan.

Vi stod och grävde för hand, farsan och jag, en dag när en gammal man kom förbi och frågade vad som skulle byggas. En altan med en rejäl källare under svarade farsan. Det blir inte näpet sa gubben som varit med när huset byggdes och mindes att det blev mycket sprängande eftersom det ligger ovanpå ett berg. Inga problem sa farsan för jag har hela kökssoffan ful med dynamit… (är faktiskt så illa)

Ungefär samtidigt så klingade det tjeckt när jag satte spaden i backen lite längre bort. Det blev mycket sprängande även denna gång, men när man öppnar källardörren i god tro och möts av ett rejält lass grus och sten flygande mot sig är det inte lika kul. Det gick ifrån mig skulle man nog kunna säga den gången när jag glömde att det sprängdes emellanåt på andra sidan källardörren. När jag öppnade så small första laddningen och sprängmattan flyttades lite så när andra smällen kom så stod jag där full av idéer. "Hur gick det" kommer jag ihåg att min farsa frågade efter att han vågat titta ner i hålet. Det gick rätt bra sa jag lite chockat efter att ha spottat ut det mesta gruset ur munnen, men det svider lite i ögonen sa jag som enbart tyckte att händelsen var cool.

Mvh En som tittar ner på brännsåren på foten och minns andra gången.