Det här är otroligt tufft och måste läsas med inlevelse!

Det var jag och Gasen, vi satt och skulle programmera C++. Tiden gick och undanflykterna att göra något annat blev bara fler och fler… Vi hade bänkparet närmast dörren ut till korridoren och så fort någon gick förbi så slängde man en blick för att se om det var något sexigt… Tyvärr så var det oftast en kärring, ganska kort och med färgat illrött hår som stod rätt upp, hon gick förbi cirka en gång i timman.

Omedvetet sa jag ”Kärrnga” för mig själv varje gång hon gick förbi och klassen reagerade. Sen satte vi upp en lista på vägen och drog ett lodrätt streck varje gång hon passerade, förstår ni att vi hade tråkigt? Sen blev det öppet hus och då ska det ju jämt uppstå en sån där drömskola som är välstädad och allt är så jävla bra, då rök varan kärringräknare, snyft.

I samband med öppet hus så anordnade Gasen och jag helt ideellt ett litet datormuseum som blev mycket uppskattat… Vad vi inte visste då var att hans gamla VIC 20 skulle komma att spela en stor roll i det nya Kärrngaprojektet… Redan dagen efter började vi att programmera ihop en ny kärringräknare i basic. Vi hade till och med egna namnlappar som visade att vi ingick i ”Kärrngaprojektet” när vi var ute på krogen och sånt, seriöst… Två tryckknappar placerades vid våra bänkar kopplade till VIC 20:en. Hör nu här. Om jag registrerade en kärringtryckning och Gasen inte inom en halv sekund gjorde detsamma blev det ingen notering…

Lärarna tyckte att vi hade gått lite för långt när vi frågade om vi kunde få sätta upp fotoceller i varsin ända av korridoren för att vara beredda när någon kom, det kunde ju vara Kärrnga…

Mvh En som är lite stolt…