Jag måste erkänna att nu när jag sitter här klockan fyra på morgonen för att skriva den sista delen i "En serie i brott", som jag så tjeckt valt att kalla den så känns det faktiskt lite vemodigt. Tänk att behöva avsluta en sådan klassiker som bygger på händelser som alla utspelade sig för väldigt länge sedan och som blivit något av "The anthem of my lifestile".

Det är ju inte klokt vilka svin vi var, måste konstateras efter att ha läst alla delarna, men roligt hade vi det vill jag lova. En annan sak som jag också har insett efter nästan 70 berättelser av denna typ är att så roligt och såna kompisar som man hade när man var liten får man nog aldrig igen, det senare gäller nog för alla människor. (börja inte gråta nu)

Här är den i alla fall, den tionde och sista delen!
1 Roligt värre
2 Marknader var kul
3 Allt hände i grustaget
4 Diverse händelser
5 Konsten att hänga en katt
6 En gång så åkte vi till Kisa
7 Resan till Emmahaus
8 Hämnden mot Pelle
9 Dom var inte angelägna att
10 Den osannolika berättelsen
Bonusen: Nej Attack, låt dom leva!

Dom två proffsen, alltså Putte och jag var experter på att lura i folk dom lustigaste saker. Vi brukade "busringa" mycket till äldre och prata tillgjort och påstå att man var en gammal barndomsvän, leka intresserade på annonser och få godtroget folk till att skicka iväg datorer och sånt på posten till en ur telefonkatalogen slumpvis utvald stackare. Vi valde ofta personer med namnet Pjär för alla som vi visste hette Pjär var väldigt dumma. Ibland så kunde det låta så här: Jaha, det är alltså en 128:a med diskdrive och allt. Jag vill ha den, men vänta nu! Heter du Pjär så blir det ingen affär. (följt av skratt)

En gång så fick vi Puttes stackars lillebror att erkänna att han var kär i en väldigt ful tjej genom att manipulera med hemmagjorda bandinspelningar, men det var lite b när vi frågade på ett band: Är du kär i hmm hmm? Svara om ett tag. Undertiden så klippte vi ihop ett "Ja" från en tidigare "intervju" och använde ofta bandet som utpressningsmaterial till vår fördel.

Det värsta som vi visste, förutom skolan som vi alltids höll för ögonen eller blundade när vi passerade på fritiden var helt enkelt den där jävla Söndagskonserten som gick på TV-n varje jävla Söndagseftermiddag och förstörde för skollediga barn… (minns ni skiten?)

Vi spelade in den på Video och använde den till att grundlura den där stackars Tjäder som precis var nyinflyttad. En gång när han passerade ute på gatan tog vi tillfället i akt att bekanta oss med honom och visade honom lite av våran grymma vardag. Vi visade honom att vi tränade oss på att smyga ljudlöst och att slåss med machetas, kasta kniv och lära oss att behärska smärta och annat som vi verkligen gick in för då. (jag sov på den tiden i en säng utan madrass bara för att bli härdad…) Nu var det dags att visa honom det allra roligaste som vi visste och som vi lade ner så mycket tid på.

Ni skulle ha sett hans min när jag satte i bandet i Videon och vi satte oss seriöst i soffan och berättade hur jävla bra vi tyckte att det var! Han försökte lite snällt att säga utan att såra våra hjärtan att han inte tyckte att det var så jävla fantastiskt med dessa gubbar i frack. Vi skrattade något fruktansvärt när han cyklade hem och hörde senare att han hade tyckt att vi var helt dumma i huvudet som till och med spelade in den där jävla skittråkiga Söndagskonserten och att det lät väldigt osannolikt.

PS En gång så släpade vi en kilometer på grusväg efter en traktor bara för att se om kläderna höll och för att vi skulle härdas, men det ville han inte tro på!

Mvh En tårögd kille som minns allt dumt.