Del 2 av En serie i brott.

Förr på den tiden när marknader var kul då hände det mycket. Den snälle har-aldrig-gjort-en-fluga-förnär-putte och jag var flitiga "marknadsbesökare". Vi var unika för vi kunde nämligen få vilken tråkig tillställning som helst att bli skitskoj... (även auktioner i kyrkor!) Som den gången när vi köpte varsitt ärtrör för dom gjorde mycket ondare än ärtpistoler och smög oss bakom ett stånd för att skjuta rätt in i örat på folk.

En av oss fick in en sån fullträff på en familjefar (gick och såg gullig ut bredvid sin fru och drog stolt barnvagn) att ärtan försvann så långt in i örat att den inte syndes längre=fly från platsen. Eller när jag snodde en rökt ål ur ett stånd medan Putte distraherade ägarn, men ingen av oss ville ha ålen så vi stoppade in den i avgasröret på nån stackares bil. Men roligast av allt måste varit när vi var och badade vid färjestadens vattenrutchbana. Putte blev akut skitenödig och han bestämde sig för att skita i vattnet, för vi hade räknat ut att skitkorven skulle flyta i saltvattnet och det gjorde den också. Skitkorven i sig var ju inte direkt liten.

Med hjälp av plaskande med händer (på avstånd) och vädrets krafter så lyckades vi få skitkorven i riktning mot en större flock med barn som lekte så söt i det kladdiga saltvattnet. Till sist hördes ett skrik från en lite-fin-i-kanten-tjej och alla barn sprang skrikande upp ur vattnet, då var vi nöjda. Sen när vi kom i hamn sade min mor eller nån: Ni skulle ha sett vad lustigt, det var som om det vore en haj eller nått som skrämde barnen. (med förskräckt röst) Putte och jag instämde med att: Det händer så mycket lustigt nuförtiden. Men sånt här kunde bara hända på den tiden när marknader var kul.

Mvh Han med den udda uppväxten