Inte så mycket att säga om detta, del 8 i En serie i brott.

Att inte Putte och jag tålde att bli behandlade hursomhelst hoppas jag har framgått i tidigare mail. Den här lilla berättelsen beskriver hur vi planerade en grym hämnd mot Pelle som han kallas. Det var inga större bekymmer att få den stackaren att gråta. En gång t.ex. så började han att gråta hemma hos mig när han skulle gå på dass och fläkten gick igång.

I vilket hus som helst så kommer ju folk och öppnar dörren när någon typ har ringt på dörrklockan. Så är det inte hemma hos Pelle, nej. Putte och jag hade av någon lustig jävla anledning ett ärende och fick gå och ringa på Pelles ringklocka. Som alltid så kom Pelle, eller någon vuxen och öppnade balkongdörren och ställde sig och tittade ner på besökaren/besökarna. (för mindre smarta läsare bör nämnas att balkongen låg över ytterdörren) Det kändes lite nervärderande att behöva stå och titta upp och prata med Pelle, eller vem faan man nu fick prata med. Jämt så fick man stirra rätt upp mot deras kära balkong. (ingen höjdare för folk med nackspärr) Men detta var inte allt, det fanns också regler för hur många besökare som Pelle fick släppa in och hur dom reglerna funkade tror jag aldrig att någon kom underfund med.

Iallafall så fick enbart jag komma in och Putte fick stå utanför och vänta, nervärderande. Han tänkte ut en bra hämnd på situationen medans jag var där inne. Vad alla visste var att Pelle inte gillade att behöva cykla längre sträckor. Så dagen efter så åkte vi ut till Pelle igen och berättade att Putte hade ett skitcoolt spel på datorn. (detta var under 64-tiden) Vi visste på en gång att han skulle nappa på detta och mycket riktigt så tog han på sig cykelhjälm och frågade sina föräldrar om lov och andra fjanterier.

Under den närmare fem kilometer långa färden så bredde vi på ordentligt om hur jävla tufft spelet var och vi ökade tempot för att komma fortare fram. Nu när det bara var cirka en kilometer kvar så ökade Putte plötsligt farten rejält och försvann bortom kurvorna. Jag förklarade lugnt för den nu trötte och förväntansfulle Pär, att han gör så ibland. (jag kunde knappt hålla mig för skratt) När sedan Pelle och jag kom fram till Nygård så såg vi Puttes cykel där och den stackars sjöslättsbon som inte var van att behöva anstränga sig flämtade friskt.

Jag gick fram och ringde på dörren och spelade min roll så bra jag kunde. Jag hörde hur någon öppnade balkongdörren och sade dom magiska orden: Det får bara komma in en. (gissa vem det var?)

Sedan gick jag ut på balkongen och talade om att Putte just klarat av en ny bana på det tuffa spelet, men då sa han halvgråtande att han nog skulle cykla hem igen. Han kan nog inte ha undgått att höra våra höga grymma skratt när han cyklade därifrån den saten. Så nu vet ni hur det går om man jävlas med oss.

Mvh En kille som satt och skrev det här i skolan den 23december, ja ni såg rätt den 23december...