Mitt uttryck: "Aj du" kommer egentligen inte från mitt ordförråd från början. Det var så att en gång för länge sen så hade mina föräldrar bjudit hem bekanta på trevlig middag. (sitta och lyssna på dom vuxna i soffan och snappa upp osannolika berättelser om förr) Jaha, du är mellanpojken du? Och det snacket.

Minns ni hur man som barn fick klapp på huvudet och plötsligt hade blivit så jävla stor jämt när någon vuxen kom på besök? Då, när en väldigt rolig kille var på besök så berättade min far att han varit med och hjälpt en kille att renovera ett hus en gång. Han stod nere i källaren och skulle precis öppna en ny dörr som nyss sats upp av killen som ägde huset. Killen hade satt dit dörren med röv (upp och ner) så när min far skulle öppna dörren så for den ur gångjärnen och slog i baken och han stod där och glodde med det lösa handtaget i handen… Nu sa den rolige gästen lite sympatiskt: Aj du, och jag kunde inte annat än hålla med….

Mvh från den störste pojken.