Jag älskade att åka vattenruschbana fort som faan som barn.

Jag var så jävla liten att jag inte kunde åka själv så jävla säkert, så jag fick åka i min faders knä... Fadern i sig var ju inte direkt liten och smal och tanig mm. Han var nog som han själv beskrev det en gång: Lång fast inte så jävla tjock… Om man ligger ner i en sån så går det som bekant fortare, och det ville den lille typen i famnen. Att bassängbottnen på Kneipbyns camping på den tiden var gjord av en presenning var inte så jävla bra…

Vi kom som en torped när fadergestalt insåg sitt misstag och slängde mig upp i luften så att min mor precis kunde rädda mig från drunkningsdöden, medans min far fortsatte ner i en jävla fart och spräckte bassängbottnen. Allt vattnet rann såklart ur och folk fick gå slokörade därifrån och min far sprang skamset och gömde sig i ett litet tanigt tält. (med tankar på att snabbt åka hem)

Året efter så var det dags igen, men den här gången hade dom byggt en riktig botten... Vad faan kan gå fel då tänkte vi och åkte ner som en torped igen. Innan oss så hade tydligen en stackars pensionär rundat hörnet och när vi kom till änden av ruschbanan så stod han där vid slutet och tog igen sig efter en ruskig färd, när han fick ett par stora fötter i ryggen som kom i en jävla fart, han flög genast fram och slog huvudet i bassängkanten så blodet rann ur pannan och han blev liggandes livlös.

Sen när ambulansen kom så tänkte min far och jag samma sak Tältet...

Mvh En som inte fick åka mer...