Det här mailet anknyter även det till Gösta och min följetång om hans upptåg.

En gång när jag och den där Tjäder hade valt och haft oss i åttan så vi fick jakt och fiske i fria aktiviteter så fick vi åka till Ryckhult för att skjuta lerduvor. (Den meningen var inte att leka med)

Vi åkte väl en så där 12 personer i en liten trång Toyota och det ryckte och hade sig i oss. Ja vi sköt ju lite det gjorde vi, men när vi fick chansen att sluta tidigare så fick jag/vi en sån där oslagbart bra idé. Vi gick ut till vägen för att lifta eller vänta på nån sen buss. Jag var som vanligt mer positiv på idén än den där Tjäder och sa: Du vet det är ju jämt skit mycket folk som man känner som kör förbi, det är det ju jämt eller hur? (No answer och det här snacket)

Efter en timma eller nått åt det hållet så hade vi börjat att gå hemåt helt molukna. Nu äntligen så såg jag en bil som jag kände igen, det var min granne som heter Gösta som kom i sin gråa Volvokombi som som vanligt var full med verktyg, stegar och skit. (det här med två som är inte så vanligt)

Han var ju vaktmästare på Bostadsbolaget han. Det fanns bara en ledig plats i passagerarsätet efter mycket omplacerande. Vi fick sitta bögpar som vi brukar säga när man sitter mer eller mindre i knät på varandra och folk ser mycket huvuden i en liten vindruta. Men det skulle bli mer bögpar än så. Gösta som ser mycket dåligt och som man aldrig vet om han skämtar eller ej körde på.

Plötsligt lade han sin hand på mitt knä och sa: Du är min Bosse. Då sa jag: Nej, jag är Johnny. Gösta (igen alltså): Du är min Bosse. Jag: Jag ÄR Johnny! Ända sedan den dagen så har den där Tjäder påmint mig om att jag ÄR Johnny.

Mvh En som iallafall vet vem han är.